Första steget-mitt i processen

Jag startar veckan här. Morning pages är skrivna och morgonrutinen klar. Jag har satt mig i fönsteralkoven som väntar på taktätning, vid mitt lilla skrivbord som snart ska målas i samma glada turkos som det nyfyndade loppisskåpet bredvid. Mitt i processen.

Ny blogg. Ny start. Jag har gått igenom en tunnel som har varat sen min milstolpe-födelsedag i slutet av februari. Jag trodde jag klev igenom en symbolisk portal, men den blev snabbt en tunnel.

En mörk tunnel många gånger, ner i underjorden och upp igen. Och för mig ett nytt uppvaknande, ett nytt lager på löken. Nu ser jag ljuset och vet iallafall åt vilket håll jag ska och kan ta det första steget.

Det här uppvaknandet är inte mitt första. Jag har vaknat i omgångar. Det första var 1989 när jag läste Shirley McLaines ’Ut på yttersta grenen’ och äntligen fick svar på varför den rådande världsbilden kändes så ’fel’ för mig. Nånting föll på plats i mig med ett ’klonk’. Och även om jag i perioder under livet tillfälligt ’glömt vad jag minns’ så har jag aldrig blivit densamma som innan den stunden.

Det andra uppvaknandet var tack vare ’Det stora uppbrottet’ i oktober 2007 och skilsmässan som följde. Den enorma chocken av att bli lämnad, att ’misslyckas’ med ’projekt-följa-mallen’, väckte mig och fick Egot att krackelera. I sprickan som uppstod i min rustning lyste ljuset in. Ett inre fönster blåste upp och plötsligt var det som om jag stod i korsdrag. Upplevelsen av att en vind plötsligt började blåsa, som om jag plötsligt stod på den högsta bergstoppen med fri utsikt åt alla håll, har jag aldrig glömt. En glimt av oändligheten öppnade sig. Jag ’kom ihåg’ vem jag var och gav mig själv tillåtelse att leva mitt liv som jag ville. Inget blev sig likt. Även om Egot har gjort sitt bästa för att få tillbaka sitt grepp om mitt sinne, så har det aldrig lyckats helt. Jag började vandra en stig som jag fortfarande går på och jag fortsätter utforska livet varje dag, löklager för löklager…

Och så nu, över 10 år och många kurser, böcker, meditationstimmar och samtal senare; denna makalöst märkliga vår och sommar, detta år 2020, så vaknade jag till ännu djupare insikter. Mer smärtsamma såna. Och dom har tagit ett tag att smälta. Nu har jag definitivt svalt det ’röda pillret’ och världen blir sig aldrig mer lik.

Och det är dessa insikter jag har grubblat över vad jag ska göra med. För oavsett om mycket av detta är smärtsamt att inse till en början, så är det helt uppenbart för mig att det är befriande insikter. Iallafall har det varit det för mig. Dom klingar sant för mig och plötsligt vändes världen ’rätt’ igen. Obegripliga saker har äntligen blivit begripliga. Efter massor av processande under våren och sommaren så både ser och känner jag ljuset och visionen jag har för mänskligheten tydligare än nånsin. Och jag inser att detta är vår chans. Till total reset. ’Det Stora Uppvaknandet’.

Så vad ska jag då göra med allt detta? I denna kakafoni av information och ett officiellt, globalt, narrativ, som för mig skaver, men som så genomsyrar vår värld sen så länge? Min starka känsla är att jag måste börja leva min sanning. Jag behöver stå upp för det jag tror på och också tror kan hjälpa andra, även om det är obekvämt och ofta läskigt att dela med sig. Även om folk kanske kommer undra vad jag pratar om eller inte ens lyssna. Det är OK. Nu känns det så. Jag har jobbat hela våren och sommaren på att vara ok med det och att också hitta en neutral plats i mig själv där jag inte behöver ’ha rätt’. För hur vet jag om min sanning är andras sanning? Jag vet bara att insikterna jag gjort om sakerna tillstånd verkligen har hjälpt mig, och då måste jag dela med mig, ifall det skulle kunna vara sant för någon annan och kanske till hjälp. Att inte göra det skulle vara som att stå i öknen och inte dela med sig av vatten till någon som är utan.

Så jag börjar här i min nygamla blogg. Min förhoppning är att jag ska hitta mer av min röst i den här bloggen och ibland dela det jag känner att jag vill. För att börja någonstans. Det är det enda jag tydligt vet att jag ’måste’ göra just nu. Vart detta leder har jag ingen aning om. Jag vet bara att detta, att skriva, är ett av mina uttryckssätt och utan det tappar jag bort mig själv.

Så jag börjar så. Denna måndag den 5 oktober anno 2020. Så får vi se var jag hamnar…

:)