Före och efter språnget

Mellan bilderna är det 21 dagar. 

Och en ocean. Ett kvantsprång.

Har varit på arkeologisk utgrävning i mitt liv och fick plötsligt en impuls att leta efter ’den där bilden’ jag tog på ett tåg när jag var i Indien 2015. Jag letade mig tillbaka och där var den.

Blicken. 

Lugnet. Närvaron. Ren, lugn lycka. 

Hemma 

I mig själv.

Där satt jag för mig själv, med min bok, på ett tåg på väg till Kerala för en vecka på ayurvediskt spa efter 20 dagar av resa som ensam kvinna genom Indien. 

En högsensitiv liten flicka på en resa in i sig själv. En vuxen, något vilsen, kvinna på jakt efter sig själv och med en längtan efter frihet och äventyr…

Efter att smälta ner sin rädsla, sitt kontrollbehov och sina stressande, negativa tankar.

Med en längtan efter att våga. Våga leva fullt ut. 

Efter att hitta ytterligare ett sätt att uttrycka sin kreativitet. Denna gång genom unika smycken i malans form. Därav resan till just Indien..

Indien.

Så mycket mer än ett land och ett resmål. Makalöst vackert och på sina ställen smutsigt och fult. Enormt rikt och fruktansvärt fattigt. Ibland skrämmande och…fullständigt Magiskt.

Och enormt utmanade för den resenär som på något sätt inbillar sig att hon kan kontrollera något.

En stor lektion i ickekontroll. 

Jag kapitulerade. 

Och landade i mig själv där på tåget mot Kerala, efter en 21 dagars hisnande färd.

Jag öppnade mig för Indiens mystiska visdom och förmåga att ge mig precis det jag behöver.

Just där. Just då.

Just nu.

Den mindre bilden är tagen på Arlanda flygplats morgonen jag reste. Sammanhållet lugn på ytan, men inombords minst sagt stressad  och med separationsångesten som en sten i bröstet. Djupt därinne livrädd.

Och verkligen undrande: Varför skulle jag göra det här nu igen? Vems idiotiska idé var detta? Ja, just det… 

Min.

Jag ville åka. Det kändes livsviktigt. Jag visste djupt inne i mig att det skulle vara livsförändrande.

Att det var nödvändigt.

I hela mitt liv har jag känt den där rädslan. Längst där under. 

Ibland mer. Ibland knappt märkbar.

Men alltid där.

Tvekan innan. 

Ångesten. 

Inför stora, och ibland till synes små, språng.

Och gjort det ändå.

För annars kunde jag inte leva med mig själv. Och det ville jag. 

Leva.

Så jag åkte.

Jag ville leva. På riktigt.

Och det vill jag fortfarande. 

Och inser att det är dags igen.

Att ta det där språnget.

På ett nytt sätt.

För att landa 

ännu djupare

I mig själv

Så nu gör jag det.

Tar språnget

Igen.