Att våga sluta för att kunna börja

’För att ge måste du kunna ta emot och att avsluta är samma energi som att påbörja’

Det kläckte L ur sig under ett fantastiskt samtal vi hade i morse.

Jag fortsätter mitt forskande på mitt prästgårdsretreat och vi pratade om utmaningen jag fortfarande kan ha med att inte bara kunna ’sätta igång’ med saker riktigt som jag vill. Och eftersom han känner mig hyfsat väl så vet han att jag också kan har vissa utmaningar med att ’avsluta’. Och nu vill jag hitta den där balansen mellan frihet och struktur och få saker ur händerna på nån sorts ’rimlig’ tid. Och plötsligt kom den där säjningen.

Huh. AHA-upplevelse.

Så. Om jag inte kan ’sluta på tid’ kanske det har nåt att göra med att inte ’börja på tid’? Mycket intressant. För det kändes sant.

Som jag skrev häromdan så har jag inga problem att jobba hårt när jag väl kommer igång och kan verkligen ha svårt att sluta. Så vad har det med början att göra?

Det verkar som om det är lätt att bli lite fixerad vi startpunkten. Att börja med saker pratas det ju mycket om. Börja träna. Börja äta nyttigare. Och längst bort i andra änden har vi ett stort mål då, det som ska uppnås. Och alla dom där stegen och stunderna där emellan är lite lätta att glömma bort..

Och så som jag funkar så sätter mitt huvud gärna igång och gör stora planer direkt. Swish, bara. så har jag 'The Grand Plan’ för hela projektet uppritad i huvudet. Och då är det lätt för mig att känna mig lätt ’uppslukad’ av det där planen. Den känns så gigantisk. Oöverstiglig. Ingen idé att ens börja.. När det kanske egentligen bara handlar om att börja springa en kort runda till sjön på 10 minuter? Eller stapla lite ved. Eller börja sortera lite kvitton. Egentligen är det ju inte ens en hel löparrunda det handlar om utan en massa små steg: Ta på träningskläderna, skorna, öppna dörren, ta första steget och så nästa och nästa…

Heela vedhögen kanske inte måste staplas i en session? Det kanske är bättre att dela upp det? ;)

Men tror vi att vi måste göra klart alltihop direkt så är det lätt att misströsta.. Där snubblar iallafall jag lätt.. Så när L föreslog att jag skulle testa att göra sakerna på min göra-lista idag bara lite och plötsligt sluta och byta uppgift, så tänkte jag, varför inte?

Om jag verkligen kan känna att det alltid är ok att sluta och byta uppgift och komma tillbaka igen lite senare, och att alla projekt består av många små delar, så kanske jag inte blir så uppslukad? Alla resor börjar ju som bekant med ett steg..

Och så som jag jobbar är det mycket bättre att kunna byta spår snabbt och lätt, eftersom jag har så många att studsa mellan.. För många är det här kanske ingen issue och dom undrar säkert vad jag jiddrar om nu, men detta är en seriös knut för mig. Kan jag lösa upp den så kan jag nog inte beskriva hur fantastiskt det skulle kännas.

Att avsluta har samma energi som att påbörja. Kanske har jag börjat i fel ände?

Att sluta med nåt som inte känns bra; att släppa ett projekt vi påbörjat, särskilt om det är officiellt, och helt enkelt byta spår är inte helt självklart. Ingen vill väl vara en ’quitter’, en som inte fullföljer? Att göra det, kanske på tvärs mot vad ’alla’ förväntar sig kräver mod.

För ett tag sen började jag följa fantastiska Danielle Laporte, författare, konstnär och en fri själ, och hörde hennes historia om när hon la ner sitt tidningsprojekt strax innan launch. Hon fick helt enkelt en stark, intuitiv känsla av att det inte var rätt väg. Och då hade hon jobbat på det där hur länge som helst, dragit in ett stort team och suttit i intervjuer och pratat om sitt kommande magasin. Och så drog hon bara ur proppen. Wow! Det tror jag inte att jag hade pallat. Eller så hade jag det? Men det modet hon hade att följa sin egen röst oavsett vad ’alla skulle tycka’ och bara lägga ner projektet var otroligt inspirerande, tycker jag.

Att våga ändra sig. Att våga sluta. Att våga byta riktning. Om inte annat så tränar det ju upp ens smidighet? Och så känns inte allt så blodigt allvarligt. ’Jag kan alltid byta spår’..

Och det gäller ju även för pågående projekt som vi verkligen inte vill sluta med. Jag, tex, måste kanske bara acceptera att dom ofta tar lite mer tid och energi än jag tror först. Och att kunna känna friheten att bryta ett flöde och byta spår tror jag hjälper. Iallafall mig och min rastlösa själ.

Så idag har jag övat mig på att göra många olika saker och att byta spår ofta. Jag staplade ved i 10 minuter och slutade sen fast det är en JÄTTEhög kvar.. ;) Jag släppte papperssorterandet innan jag gick i kvav och gjorde lunch.. Läste ett kapitel i min bok under lunchen. Och hittills funkar det. Ja, ja, jag vet, det har inte ens gått en dag än, men jag tycker känslan är annorlunda.

Och nu har jag strax skrivit dagens blogginlägg på under en timme. (What?) Dags att våga sluta.

Och börja med nåt annat.

(Släpp tangentbordet, Anna)

OK. Färdig!