Frihet och Struktur (en utmaning)

Min långa bloggtext igår, där jag filosoferade om att våga vila, fick mig direkt att fundera på motsatsen. (Japp. Sån är jag..) Vad skulle det kunna vara? Att våga jobba? Att våga vara upptagen? Att våga planera? Kan ju låta märkligt och rätt trivialt för dom flesta. Jag menar, vad är det för farligt med det, tänker du kanske? Jag förstår vad du menar.

När det gäller mig, tror jag att jag kan ha en rädsla för att bli ’uppslukad’ av ett åtagande. När nånting i mig tror att jag riskerar att ta på mig, eller ’committa’, till för mycket, (förlåt svengelskan..gillar det där ordet) så blir jag rädd att jag ska slukas upp av uppgiften och förväntningarna och tappa bort mig själv. Detta, ska jag tillägga, gäller även av mig själv. '

-Du menar att du kan känna dig uppslukad av dig själv?'

-Ja.

-Skumt.

-Ja, det kan man säga.

Iallafall. Då kan det bli lite klurigt när jag samtidigt råkar jag vara en person vars hjärna spottar ur sig typ 18 nya idéer varje dag, (ja, ok nästan iallafall). Att ha, till synes, orimligt stora drömmar, längta efter att skapa saker och vara kreativ, verkar vara hur jag funkar. Så jag måste tydligen deala med det och börja få ur mig saker. Utan att bli uppslukad. Eller uttröttad. Hm.

För samtidigt har jag då insett att jag är en fri själ som älskar att vara min egen, iallafall som utgångspunkt. Frihet verkar vara livsnödvändigt i mitt fall. (Jag har provat motsatsen och kan tyvärr rapportera att det inte var hållbart i mitt fall..;) Jag älskar att jobba med andra också och hoppas dom sammanhangen dyker upp, men jag kanske måste bygga min egen grund först?

Och den trygghet jag samtidigt längtar efter inser jag att jag måste börja skapa själv. I mig själv och bygga in i mitt liv. Mitt ansvar. Och det verkar ju kräva nåt vi brukar kalla för Struktur.. Hmm..

Och där nånstans inser jag att, då måste ju JAG åstadkomma detta. (Va? Hjälp!) Genom att bestämma mig för en väg och börja gå den. Committa. Showa up. Som dom säger på svengelska. Eller, engagera mig. Och dyka upp. På svenska, typ.

Vilket är ett av mina pågående projekt just nu.. Jag inser ju att alla drömmar och mål kräver ett beslut. Investering, planering och engagemang.

Idéer och genomförandeförmåga. Kreativ gnista och skapande. Det är den där balansen jag behöver klura ut. Balansen mellan frihet och struktur.

Faktum är att jag älskar struktur. Också. När den inte blir uppslukande. Haha. Så jag börjar förstå att jag behöver bygga in mycket plats för frihet i min struktur. För då funkar det ju. När jag har hittat sätt att skapa struktur som fungerar i mitt liv, då märker jag hur bra jag mår. (Nån annan inbillad strukturfobiker som känt så?) Som när jag lurade mig själv att börja träna igen, sålde min föreställning eller när jag har jobbat som regiassistent. För att ta några exempel. Det gäller bara att jag håller mig precis på balanspunkten. Så att det finns utrymme i schemat både för spontana omkastningar och återhämtning.

När jag hittar balanspunkten, så kan jag tydligen lura mig själv förbi den där mekanismen i mig som vill slå till när det ’blir för mycket'. Jag har märkt att jag har lyckats etablera många bra vanor i mitt liv när jag liksom bara smyger in nya idéer. Det kanske är tricket? Som när jag snällt säger till mig själv: ’Du behöver bara göra 20 squats efter tandborstningen, Anna, sen är du klar’ eller ’Du behöver bara sitta 15 minuter med den här texten, sen får du gå och leka' ;) Och eftersom jag är komiskt lättledd på den här punkten, så slutar det oftast med att jag har gjort ett helt litet pilatesprogram, eller skrivit en bloggtext, innan jag är klar.

Så verkar det funka för mig. När jag väl kommer igång och i flow så kan jag hålla på hur länge som helst.. Får jag inspiration kan jag nästan bli manisk och ha svårt att sluta. Helt lycklig. Bortom tiden. Och har jag kommit upp i fart under en period där strukturen kommer utifrån och jag hittar balanspunkten, som nu med Guldet och Discopaus, då studsar jag bara på. Jag kan jag ha massor av bollar i luften och nästan känna hur jag liksom studsar fram i ständig rörelse, som att hoppa från sten till sten, ungefär. Superkul! Sen gäller det bara att balansera upp det med återhämtning innan jag studsar in en bergvägg eller nåt, då..

Så... Nu tänker jag att jag ska fokusera på den där balansen. Genom att skapa en utmaning som både har frihet och struktur. (Hehe. Luurigt va?) För nånting jag har märkt är att så fort strukturen kommer ’utifrån’; som ett jobb eller ett projekt som är initierat av, eller involverar, nån annan, så har jag inga problem med att committa. Precis som jag tydligen kan komma i tid till tåg, flygplan och jobb, även om jag är en ’recovering tidsoptimist’. Då är det otroligt viktigt för mig att komma i tid och göra mitt jobb. Så varför inte när det är JAG som initierar?

Det kanske är det som är kärnan? Varför är det så mycket lättare att strunta i att 'committa' till sig själv? Om det nu är det? Jag upplever att det är det, och tror det relaterar både till arbete och vila. Det känns tex som om det fortfarande är lite fult att ibland sätta sig själv först, som i 'self care'; att ta hand om sig själv. Eller att släppa allt och bara vila för att vi känner att vi behöver det, som jag skrev om häromdan. Men en annan sida av det, känner jag iallafall, är också att våga ta sig själv och sin tid på allvar.

Vad gäller mig är jag säkert, på ett plan, makalöst självupptagen. (Så kan jag känna idag tex, när jag sitter med den här texten...suck.. ;) Men på ett annat plan har jag varit superbra på att liksom hysta mitt eget åt sidan om nån kommer med 'ett riktigt jobb' eller nåt som verkar viktigare än mitt hållapåande. Och då kan jag hamna i det där överkörandet av mig själv, för att sen helt enkelt stjäla tid av min 'egen arbetstid' för att falla ihop lite. Och när den kreativa sidan av mig själv då kommer dragandes med alla sina idéer, drömmar och planer (ibland är det kanske den pushiga strebern också..?) så blir den andra sidan bara : Nä, nu får du ge dig. Game over.' Då blir den person jag kan unna mig att ’smita ifrån’, eller göra uppror mot, jag själv. Och det är, med ett modeuttryck, 'not sustainable.' Inte hållbart, liksom.

Därför tänkte jag såhär, för att knyta ihop säcken: När det gäller mig verkar jag behöva locka mig själv in i en struktur med frihet. Jag behöver hjälp att committa till mig själv helt enkelt. Utan att bli helt uppslukad.

Så jag tänker prova att ge mig själv en kärleksfull utmaning. Dom verkar ju funka på mig. Jag älskar är att skriva och jag vill göra det mer. Utsätta mig och förhoppningsvis utvecklas. Och jag vill börja här i min blogg, på min hemsida som gärna får bli hem åt mina olika kreativa uttryck framöver. Och eftersom jag tydligen får hjälp av att behöva svara an mot andra när jag ska leverera, så har jag bestämt mig för att skriva ett blogginlägg om dagen i under 21 dagar. Och nu när jag har deklarerat det här, så kan jag inte smita.. haha.

Min regler: Texterna behöver inte vara långa (om jag nu kan skriva korta texter? Vi får se..) och ibland blir dom kanske på engelska? Jag får använda gamla utkast och kanske tom nåt av mina få, tidigare inlägg igen, men varje dag i 21 dagar, från och med idag, så ska jag publicera nån sorts text. Nånting.

För jag längtar så efter att kliva in i en del av mig själv som jag vet finns där; som en sorts 'blue print'. Där skapande, vila och rörelse finns med.. 'Vilan i rörelsen', som Bodil Jönsson kallar det. Frihet och struktur. Där jag får tag i min kraft och kanaliserar den in i konkreta projekt som inte enbart är ’random’, utan faktiskt har en deadline, en tidsplan och konkreta fysiska resultat. Som får komma ur frihet och till synes ologiska, kreativa processer, och BLIR TILL. Jag har ju gjort det förr, visst, annars hade jag kanske inte suttit här alls, men då ofta med den där känslan av att använda för mycket av 'fel' kraft och liksom köra över mig själv. Med resultatet att jag blir utmattad efteråt och i behov av den där vilan. Ibland liiiite för länge, kan jag tycka. Inte hållbart.

Kanske kan mitt experiment hjälpa mig att hitta balanspunkten? Så att jag kan komma upp i flowig fart och hitta studsen på stenarna. Bara gör’t, liksom. Bort från krav på perfektion. Som Elizabeth Gilbert säger: ’Done is better than perfect’.

Så. Ett till synes litet steg, men stort för mig. En om dan. Inspirerad eller inte. 21 dagar. Bara för att. No matter what. (hjälp) Tack för att du läste ända hit och är mitt vittne. :)

Here we go.